Intervju med Hans Enflo inför CD utgivningen av Henry Larsson

(texten finns i häftet som medföljer CD´n)

”En ensam fiol berör lyssnaren inåt på ett alldeles särskilt sätt” 

– fyra verk för soloviolin

Berätta lite om din bakgrund, Hans. Du har ju en bred erfarenhet både som musiker, pedagog och kulturadministratör...

Jag är född i Stockholm 1945, men uppvuxen i Kristianstad och Karlskrona. Min pappa visade ingen uttalad musikalitet, men mamma kom från en musikerfamilj som kommit från Tyskland på 1800-talet. De hette Brandt. Victor Brandt (1878–1940), som var min morfar, var bland annat flöjtist och militärmusiker och spelade även i Kungliga Hovkapellet och Stockholms Konsertförenings orkester.

När jag växte upp fick man välja tidigt om man skulle satsa på musikeryrket eller inte. Jag skulle för egen del komma att fortsätta i båda spåren.

   I Karlskrona började jag i sexårsåldern spela, till en början piano, men gick sedan övertill violin.
   De första tre åren hade jag Gunnar Wik (1900–86) som violinlärare. Han var en utomordentligt skicklig amatörviolinist med omfattande kunskap om solo- och kammarmusikrepertoar. Jag var under dessa tre år hans enda elev. Första året fick jag lektioner varje dag, därefter mindre ofta.

   Som barn spelade jag mycket ihop med min bror Per som spelade piano. Det var stycken av Tartini, Beethoven och andra. Nyåret 1956 flyttade familjen till Stockholm och jag blev elev till Sven Karpe (1908–99) som undervisade i violin på Musikaliska Akademien.Familjen flyttade senare till Skåne igen och jag fick en lärare i Köpenhamn, Mogens Heimann (1915–82), en välkänd violinpedagog. Jag gick olika sommarkurser och kom sedan till Musikhögskolan i Stockholm där jag 1965 erhöll diplom i violinspelning för Charles Barkel (1898–1973). Efter Musikhögskolan blev det violinstudier för Louis Persinger (1887–1966) i New York.

   I Sverige har jag spelat kammarmusik med bland andra Otto Kyndel (1904–83) och Gert Crafoord (1929–2018) inom ramen för Mazerska Kvartettsällskapet, en kammarmusikförening med anor från 1800-talet. Jag har även gjort kammarmusikturnéer med Rikskonserter och framträtt offentligt med violinkonserter av Bach, Mozart ochTjajkovskij samt av Friedrich Mehler (1896–1981) – i Visby med tonsättaren själv som dirigent.

   I slutet av 80-talet blev jag kontaktad av producenten Bosse Bergkvist på Sveriges Radio som hört mig framföra Bachs Chaconne för soloviolin, spelad med Vegastråke (Vega Bach Bow). Jag spelade in soloviolinsonater av Moses Pergament (1893–1977) och Peter Schuback (född 1947). Den sistnämnda sonaten spelade jag också live på Moderna Dansteatern i ett program tillsammans med två koreografiska nummer. Birgit Cullberg (1908–99)  var närvarande och blev entusiastisk. Hon tyckte att stycket var en ”perfekt Pas de Deux” och ville göra en egen koreografi.

   Jag har alltid haft ett stort intresse för pedagogik och kulturpolitik. Som ung tog jagviolinpedagogexamen för Barkel på Stockholms Borgarskolas musiklinje. Kulturens villkor i samhället är livsviktiga frågor som jag tycker att flera borde engagera sig i.

   Jag är eller har varit engagerad i musikfrämjande organ, bland annat i Dag WirénStiftelsen och Musikaliska Konstföreningen.

   Violinspelet, i form av solo och kammarmusik kommer för mig numera i första hand.

Hur har du valt ut repertoaren på din skiva?

Både under studietiden och mina år som verksam violinist har just verk för soloviolin haft en central betydelse för mig. När jag studerade för Louis Persinger i New York,var det solorepertoaren som stod i centrum. Han var en av sin tids mest framstående violinister och pedagoger, och verken av Eugène Ysaÿe (1858–1931) och Sergej Prokofjev(1891–1953), som är med på denna skiva, lärde jag känna genom honom.

   Johan Helmich Romans (1694–1758) h-moll Assaggio framförde jag första gången 1979 i Haraldsmåla utanför Kalmar när en minnestavla för honom skulle avtäckas. Det var där han bodde i slutet av sitt liv.

   Soloviolinsonaten av Moses Pergament upptäckte jag mest av en slump när jag botaniserade i nothyllorna i en musikaffär i Stockholm i slutet av 1960-talet. Min nyfikenhet väcktes av det sparsmakade, koncentrerade uttrycket. Nu var det just den jag hittade,och inte hans Chaconne som är mer känd.

   Dessa verk har jag senare i livet återkommit till. Första satsen i Prokofjevs Sonat för soloviolin framförde jag vid min debutkonsert tillsammans med Per Enflo på ThielskaGalleriet i Stockholm 1968.

När det gäller repertoar för soloviolin tänker man väl i första hand på Bachs sonater och partitor – och kanske även på Paganinis verk i genren. Finns det någon karaktäristisk skillnad mellan musik för violin utan ackompanjemang respektive musikför violin med ackompanjemang när det kommer till violinens uttrycksmöjligheter?

Nej, det tycker jag nog inte. Självklart kan violinens uttrycksmöjligheter fullt ut kommatill sin rätt både solistiskt och i kombination med andra instrument i kammarmusikaliskakonstellationer som stråkkvartett, pianotrio, liksom i violinkonserter och så vidare.Trots, eller kanske tack vare violinens begränsade register och begränsade möjligheteratt ljuda flerstämmigt, menar jag att en ensam fiol med sin koncentration berör lyssnareninåt på ett alldeles särskilt sätt när den agerar helt själv.

Här kan man inte komma förbi Johann Sebastian Bach. I sina sonater och partitor försoloviolin omfamnar han detta instrument i alla konstnärliga och tekniska avseenden.Det har förvånat mig att Bach under 1700- och 1800-talen inte efterträddes av tonsättaresom inspirerades av dessa fantastiska verk. Först under 1900-talet återkommer på allvarflersatsiga kompositioner för soloviolin. I solosonater av Ysaÿe och Béla Bartók finnsdirekta kopplingar till Bach.

Johan Helmich ROMAN: Assaggio i h-moll

Johan Helmich Roman komponerade ett 40-tal verk för soloviolin. Många av demkallas assaggio (”försök”). Vad är utmärkande för dessa stycken?

Även om assaggio kan översättas med ”försök” är det här inte frågan om några nybörjarförsök. Roman var en tonsättare med stor egen erfarenhet av violinspel och utforskarhär instrumentet vidare. Assaggiot i h-moll är enligt min mening ett fullgånget mästerverk där Roman formmässigt går sin egen väg. Det består av två längre och två kortare satser.

Finns det något släktskap med Bachs och Telemanns verk i genren?

Bach, Telemann och Roman levde i stort sett samtidigt. Deras soloviolinverk kan dateras till 1720- och 30-talen. Rent tidsmässigt finns möjligheten att de kan ha haft kontakt med varandra. Om det finns något särskilt släktskap mellan deras respektive soloviolin-verk överlåter jag åt musikforskarna att analysera. Såvitt jag vet finns inget som tyderpå några direkta influenser mellan dem.

Ansatsen i tredje satsen i Romans Assaggio låter nästan som en polska. Kan den ha varit folkligt influerad?

Ja absolut, det har också föresvävat mig.

Eugène YSAŸE: Sonat nr 4 för soloviolin, op. 27

Ysaÿe komponerade sina sex soloviolinsonater för tidens berömda violinister. Hurkommer det sig att du valde den fjärde?

Ysaÿe var en av sin tids mest framstående violinister. I hans sonater för soloviolin framträder en impressionistiskt influerad tonsättare som med djup känsla för instrumentetlockar fram subtila klanger och harmonier. Den fjärde skrevs för Fritz Kreisler (1875–1962).

Det var som sagt var Louis Persinger som föreslog att jag skulle studera den. Han hade själv studerat för Ysaÿe och hade bakom sig en lång gärning som lärare till många framstående violinister. Han var uppenbart förtjust i stycket, ”it is quite a piece”, sa han.

Kan man säga att den är en pastisch på barocken och Bach? De två första sats-beteckningarna Allemanda och Sarabande antyder ju det?

Jag tycker att Ysaÿe förhåller sig så fritt till Bach att man inte kan tala om en pastisch. Men att Bachs ande ändå finns där någonstans kan man inte ta miste på.

Sergej PROKOFJEV: Sonat för soloviolin, op. 115

Prokofjev komponerade sin soloviolinsonat 1947 under en svår period för sovjetiskatonsättare, inklusive Prokofjev själv. Det är det minst framförda och inspeladeviolinverket av honom och han hörde det aldrig framföras...

Sergej Prokofjev föddes i Sontsivka nära Donetsk i Ukraina och var verksam som tonsättare, pianist och dirigent i dåvarande Sovjetunionen. Tidvis även i USA, Tyskland och Paris. Sonaten för soloviolin är hans enda i genren och har inte blivit riktigt så väletablerad på konsertrepertoaren som till exempel hans violinkonserter. Han var näravän med den ukrainskfödde violinisten David Ojstrach (1908–74) som dock aldrig framförde eller spelade in soloviolinsonaten. Det finns ingen tydlig förklaring tillvarför han inte gjorde det och jag kan bara beklaga detta.

Vid instuderingen för Louis Persinger använde vi en utgåva av Leeds Music Corpo-ration 1953 där han ger anvisningar för hur verket skall framföras. Med Prokofjevs friska,melodiösa och samtidigt lite bitska tonspråk bör sonaten enligt min mening räknas som ett av de mera betydande verken i repertoaren för soloviolin.

Första satsen är väldigt dansant. Den låter nästan som en polonäs, men går i fyrtakt?

Både första och sista satsen tycker jag har väldigt dansanta inslag. Sista satsens inledningpåminner mig om en folklig dans. Jag kan för min del bara säga att Prokofjevs musikuttryck är en oförställd spel-, dans- och livsglädje. Några kanske tycker att det blir för enkelt, men för mig är det poängen: En stor tonsättare kan genom enkelhet få musiken att beröra många människor.

Moses PERGAMENT: Sonat för soloviolin

Moses Pergament var i likhet med Roman och Ysaÿe också violinist. Hans sonatär tillägnad violinisten Bruno Eichenholz (1925–2004), möjligen också beställd av honom, menar Carl-Gunnar Åhlén i sin bok om Pergament...

Denna korta sonat rymmer sångbarhet, meditation, dissonant kärvhet och virtuosapassager. Det har förvånat mig att detta verk inte har blivit mer spelat.

Intervju: Henry Larsson